Akuten!!

Dagen började bra för både mig och Filip igår.
Vi var på bra humör och på allerten trots det super tråkiga regnvädret på utsidan.
Jag passade på att storstäda och tvättade upp all tvätt så det var så fint här hemma och doftade ljuvligt från den nytvättade tvätten som hängde på tork i vardagsrummet.

Bestämde mig för att gå ut och gå med Filip vid ca 14:00 då han började tappa humöret och troligtvis behövde ut en stund.
Gjorde oss klara för en promenad i det tråkiga vädret.
Slänger upp Filip på armen och låser ytterdörren. Går ner för trapporna, men i sista trappen HALKADE jag och jag flög bakåt och Filip frammåt, mer minns jag inte!

Vaknade efter ett tag och undrade vad som hade hänt, kommer inte riktigt ihåg. Ser Filip ligga på mage intill räcket i trappen med huvudet neråt och han skriker inte. Snabbt försökte jag ta mig upp och komma ner till Filip.
Lyfter upp honom och han började gallskrika.
Tittade på hans huvud och det hade blivit en rejäl bula på högra sidan av hans huvud, ser först ut som han blöder, men han hade tur, det var bara ett tunt lager skinn kvar ovanför så det blödde precis under det.
Såg att det svullnar upp allt mer som tiden går, man kunde nästan se hur bulan växte, det var skrämmande.
Jag kände vid det laget inte utav mina skador.
Höll Filip i mina armar och försökte trösta honom, men jag var så himla skakis i armarna att jag inte kunde hålla honom utan fick sätta mig. Skakis i benen som knappt orkade hålla mig uppe lyckades jag ta mig tillbaka till trappen och sätta mig på ett trappsteg.
En granne högst upp i huset kom ner efter att ha hört hur det bara dundrade till i trappen och sen hörde barnskrik, hon fick gåshud och även hon vart skakis så hon blev tvungen att gå ner och kolla hur det hade gått.
Hon tog Filip och tröstade honom medans jag fick Ringa Daniel.

Daniel skulle komma på direkten, och tjejen sprang upp och hämtade ett Dillpaket som hon hade i frysen som vi la på Filips bula. Men allt mer ju tiden gick så ploppade det upp en massa bular här och var på hans huvud.
Men han började skratta och leka och började bli som vanligt igen.
Jag började gråta utav chocken som började lägga sig. Skakningarna fortsatte hos mig och jag kunde inte släppa bilden av hur jag såg Filip ligga på trappsteget. Jag tänkte direkt att nu är han DÖD.

Tjejen satt kvar ända tills Daniel kom, hon ville inte lämna mig och Filip själva.
Vi drog direkt upp till Akuten, där vi fick nr 40 på nrlappen och det var när vi kom nr37, och det tog över en timma innan vi ens kom fram till receptionen.
Väl framme fick jag förklara vad som hade hänt och jag började att gråta igen.
Hon sa att kirurgen skulle få kolla på honom just för att se om han hade fått någon hjärnskakning.

Satt och väntade i Lekrummet på Akuten från kl 15-16:40 då en sköterska kom och hämtade oss till ett rum.
Svärmor kom åxå dit så fort hon hade slutat arbetat.
Svullnaden hade då börjat lagt sig så det var mer som ett sår.

Vi satt och väntade och väntade hur länge som helst kändes det som.
Filip började bli hungrig (hade inte ätit sen halv två) och när kl var 19 åkte Daniel hem och hämtade en nappflaska ifall vi skulle få vänta ett par timmar till..
Men när han hade åkt hem och varit borta i ca 15minuter kom läkaren in och kollade på Filip.
Han sa att han har klarat sig väldigt bra, och verkade pigg. Han trodde inte att Filip hade fått någon hjärnskakning eftersom han inte hade kräkts eller varit trött och hängig.
Han gjorde lite olika undersökningar med Filip, men han verkade OK.

Han ville lägga in oss på barn för OBSERVATION under natten, men vi fick välja på om vi ville åka hem istället och det gjorde vi.

Han har sovit bra inatt och vi har varit inne och väckt honom under natten för att kolla att han reagerar.
Idag ser det rätt så bra ut på Filip, värre med mig som har stora blåmärken bak på låren och är öm och strekt mig. Svanskotan har åxå tagit stryk så jag orkar knappt inte sitta upp.